Hopponny som kan nå TOPPEN! Eller…?

Hej! Jag heter Jessika och jag har blivit utvald till att gästblogga här hos Isabella och Sara vilket jag tycker är jätteroligt! Jag är en 23-årig hästtjej med väldigt mycket för mig på en och samma gång, skulle man kunna säga. Jag har två hästar, tävlar, jobbar heltid, frilansar med foto och text på fritiden och håller lite ridlektioner in emellan. Men det här inlägget ska inte handla så mycket om mig, utan mer om ponnyn Castle Bar. Varför? För att hans berättelse har ett viktigt budskap…

Castle Bar kom till mig en kall nyårsdag för nio år sedan. Mina föräldrar var inte sådär jättepigga efter nyårsfirandet, men en hästhandlare som var bekant med min mamma ringde och sa att vi var tvungna att komma och hämta åtminstone en ponny, för hon hade lyckats köpa in så många att hon hade överfullt i stallet. Efter några kalla provridningar på diverse ponnyer som stod på bakbenen och kutade omkring i full fart i ridhuset, var det en osäker Castle Bar med hela manen och svansen full med kardborrar som till slut fick traska in i vår transport. ”Ni behöver inte köpa honom, ta honom på prov i två månader så ska jag nog ha plats till honom sen!”, sa hästhandlaren innan vi åkte hem.

Från den dagen började en lång resa med blod, svett och tårar. Nja, okej då, inget blod kanske. Men mycket svett och tårar. Ni vet alla historier om felridna, stressade ponnyer som blir ”räddade” av fantastiska små ryttare som ger dem tid och kärlek så att de blir harmoniska, trygga och glada ponnyer… Ja, ungefär så var vår historia också. Ni har säkert hört hur många sådana som helst, så just den långa resan tänker jag inte dra här. Hur som helst så gick Castle Bar från att vara knappt ridbar till att bli en mycket välriden, duktig och levnadsglad ponny, som litade på mig i alla lägen och jag på honom. Han blev min allra bästa vän, helt enkelt, och ni har säkert redan listat ut att jag alltså inte skickade tillbaka honom efter de två ”provmånaderna”, utan köpte honom.

När jag hade gett upp tusen gånger och gett mig fasen på att lyckas tusen gånger till så befann vi oss till slut på nationell nivå på tävlingsbanorna. Castle Bar och jag plockade placering efter placering och när jag närmade mig 18-årsåldern började halvt obekanta människor komma fram till oss på tävlingsplatserna och fråga när Castle Bar skulle bli till salu, vi fick till och med några bud på honom. Men jag hade redan bestämt mig för att han skulle få stanna hos mig. Jag var inte för stor för honom och jag såg inte 18-årsåldern som någon magisk gräns då han helt plötsligt inte var en passande häst för mig längre. Det enda som skulle hända var ju att jag inte skulle få tävla honom bland ponnyer längre, och det såg inte jag som något särskilt viktigt med tanke på att han var min bästa vän och hur otroligt roligt vi hade tillsammans.


Till en viss förvåning från min sida fick jag uppleva ett stort motstånd gällande mitt beslut. Inte från familj eller vänner, men från andra hästmänniskor och tävlingsryttare som med en ren förakt sa att det var vansinnigt av mig att inte låta ”den fina, duktiga ponnyn tävla vidare mot elitnivå”. Jag har aldrig sett hästar som tävlingsredskap utan som individer, och jag kunde inte för mitt liv tro att det skulle bli synd om Castle Bar för att han inte fick fortsätta tävla bland ponnyer. Men jag är ju inte mer än människa, så givetvis började jag fundera över det folk sa till mig. Vid det laget hade jag ganska exakt ett år kvar att tävla ponny och dumt nog lät jag mig påverkas så pass mycket av vad folk tyckte och tänkte att jag började skynda uppåt i klasserna. Hindren blev högre och bredare och lilla Castle Bar kämpade på, tills det en dag slog tvärstopp…

På kliniken var minerna allvarliga. Castle Bar hade kotledsinflammationer och var jättehalt. Jag var förstås fullständigt förstörd, jag hade alltid varit så noggrann med att rida varierat och allsidigt för att undvika skador och visst hade vi hoppat högre ett tag, men jag hade aldrig hoppat honom ”högt” oftare än en gång i veckan. Turerna till kliniken blev fler och fler. Castle Bar blev inte bättre. Till slut gav veterinärerna oss ”möjligheten” att få Castle Bar utdömd. Han skulle tydligen aldrig mer gå att rida. Jag blev så ledsen att det inte var klokt. Min fina, älskade vän, tänk att jag aldrig mer skulle kunna sitta på hans runda rygg och se hans pigga öron spetsade framåt. Vi ville ge honom mer tid, han var fortfarande pigg och levnadsglad trots hältan.


Det var sommar och gräset var grönt och frodigt. Vi rev ned alla minimala sjukhagar som Castle Bar hade gått i och släppte ut honom på betet till hans enorma lycka. Efter nästan 12 månaders total vila och behandlingar fick han frihet. Veterinärerna hade gett upp, nu gick vi på vår egen magkänsla. Castle Bar såg lycklig ut, men han tittade trånande efter oss varje gång vi red ut på de andra hästarna. Det skar som knivar i hjärtat på mig. Efter ytterligare några månader tog vi hem vår distriktsveterinär då vi hade hört att han fått en bärbar röntgen som han kunde ta med sig ut till stallen. Vi orkade inte åka in till kliniken igen där de hade gett upp hoppet om Castle Bar. Distriktsveterinären böjde Castle Bar. Sprang. Böjde. Röntgade. Han kunde inte se någon kotledsinflammation! Det han trodde orsakade den hältan som var kvar, var att Castle Bar hade ett något uttöjt ligament som inte hölls upp av några starka muskler nu när han hade vilat så länge. Gissa om jag blev förvånad när han sa att Castle Bar borde börja ridas i skritt!


Ett halvår senare travade jag försiktigt, försiktigt fram bland sommarens första grässtrån med min älskade vän. Castle Bar ruskade på huvudet och frustade nöjt, ungefär som att han undrade varför jag hade väntat så länge. Det fanns inte en endaste liten tendens till hälta kvar. Hela livet vände igen, kändes det som. Han var bra igen. Han skulle kunna gå med på uteritterna, vi skulle kunna börja träna dressyr igen, han skulle vara kvar hos mig, precis som jag en gång hade planerat, i flera, flera år till!


Idag är Castle Bar helt återställd. Vi hoppar till och med igen, det hade jag aldrig vågat drömma om! Han har aldrig blivit halt igen efter igångsättningen och nu är det fem år sedan jag fick sluta tävla ponny. En unghäst har fått åka med mig ut på tävlingsbanorna istället och Castle Bar rids regelbundet på hemmaplan. Vi rider ut, vi tränar dressyr, vi tränar hoppning och vi har till och med åkt och tävlat startfälttävlan tillsammans! Det jag inser nu är att Castle Bar är mer tillfreds med livet än någonsin tidigare. Jag trodde att han var en riktig hopponny som älskade att tävla, bara för att han hoppade högt och var snabb mellan hindren. Men när jag tittar tillbaka på gamla filmer ser jag att han inte alls hade samma härliga glädje i blicken då. Han hoppade högt och snabbt för att han var tillsagt att göra så, inte för att han ville. Det blev stressigt och pressat när jag började hetsa uppåt i klasserna för att jag tog åt mig av vad folk sa till mig. Tyvärr tror jag att det är väldigt vanligt att ponnyer ses som ”duktiga tävlingsponnyer som kan nå toppen” bara för att de ställer upp på att hoppa skyhögt och är snabba. Jag har sett vissa ponnyer som har haft över 10 olika ryttare under sitt liv och de ser bara mer och mer stressade ut för varje år som går. Att de tävlar ses som viktigare än att de är trygga, lugna och glada individer. Till slut blir spänningarna i kroppen så stora att det resulterar i skador, som Castle Bar fick. Nu finns det ingen press alls i Castle Bars liv, och om någon försöker övertyga mig om att det är synd om en ponny som inte får tävla på elitnivå, ja då kan vi ju bara ta ett snack med Castle Bar så ska ni få höra annat!


Tack för utrymmet här på Isabella och Saras blogg, ni läsare är varmt välkomna att fortsätta att följa mig på min blogg http://www.jessikaung.blogspot.com

Kram, Jessika.

 

Kommentarer
Postat av: Jessika

Tjoho, tack! :D Vad fint det blev!

Svar: Bra skrivet! Du har fått respons i kommentarsfältet :)

2013-01-03 | 17:11:53
URL: http://www.jessikaung.blogspot.com
Postat av: Hej

Vad fin berättelsen var :) så fina ni e. kram

2013-01-04 | 08:30:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0