Hopponny som kan nå TOPPEN! Eller…?

2013-01-03 | 14:50:00
Hej! Jag heter Jessika och jag har blivit utvald till att gästblogga här hos Isabella och Sara vilket jag tycker är jätteroligt! Jag är en 23-årig hästtjej med väldigt mycket för mig på en och samma gång, skulle man kunna säga. Jag har två hästar, tävlar, jobbar heltid, frilansar med foto och text på fritiden och håller lite ridlektioner in emellan. Men det här inlägget ska inte handla så mycket om mig, utan mer om ponnyn Castle Bar. Varför? För att hans berättelse har ett viktigt budskap…

Castle Bar kom till mig en kall nyårsdag för nio år sedan. Mina föräldrar var inte sådär jättepigga efter nyårsfirandet, men en hästhandlare som var bekant med min mamma ringde och sa att vi var tvungna att komma och hämta åtminstone en ponny, för hon hade lyckats köpa in så många att hon hade överfullt i stallet. Efter några kalla provridningar på diverse ponnyer som stod på bakbenen och kutade omkring i full fart i ridhuset, var det en osäker Castle Bar med hela manen och svansen full med kardborrar som till slut fick traska in i vår transport. ”Ni behöver inte köpa honom, ta honom på prov i två månader så ska jag nog ha plats till honom sen!”, sa hästhandlaren innan vi åkte hem.

Från den dagen började en lång resa med blod, svett och tårar. Nja, okej då, inget blod kanske. Men mycket svett och tårar. Ni vet alla historier om felridna, stressade ponnyer som blir ”räddade” av fantastiska små ryttare som ger dem tid och kärlek så att de blir harmoniska, trygga och glada ponnyer… Ja, ungefär så var vår historia också. Ni har säkert hört hur många sådana som helst, så just den långa resan tänker jag inte dra här. Hur som helst så gick Castle Bar från att vara knappt ridbar till att bli en mycket välriden, duktig och levnadsglad ponny, som litade på mig i alla lägen och jag på honom. Han blev min allra bästa vän, helt enkelt, och ni har säkert redan listat ut att jag alltså inte skickade tillbaka honom efter de två ”provmånaderna”, utan köpte honom.

När jag hade gett upp tusen gånger och gett mig fasen på att lyckas tusen gånger till så befann vi oss till slut på nationell nivå på tävlingsbanorna. Castle Bar och jag plockade placering efter placering och när jag närmade mig 18-årsåldern började halvt obekanta människor komma fram till oss på tävlingsplatserna och fråga när Castle Bar skulle bli till salu, vi fick till och med några bud på honom. Men jag hade redan bestämt mig för att han skulle få stanna hos mig. Jag var inte för stor för honom och jag såg inte 18-årsåldern som någon magisk gräns då han helt plötsligt inte var en passande häst för mig längre. Det enda som skulle hända var ju att jag inte skulle få tävla honom bland ponnyer längre, och det såg inte jag som något särskilt viktigt med tanke på att han var min bästa vän och hur otroligt roligt vi hade tillsammans.


Till en viss förvåning från min sida fick jag uppleva ett stort motstånd gällande mitt beslut. Inte från familj eller vänner, men från andra hästmänniskor och tävlingsryttare som med en ren förakt sa att det var vansinnigt av mig att inte låta ”den fina, duktiga ponnyn tävla vidare mot elitnivå”. Jag har aldrig sett hästar som tävlingsredskap utan som individer, och jag kunde inte för mitt liv tro att det skulle bli synd om Castle Bar för att han inte fick fortsätta tävla bland ponnyer. Men jag är ju inte mer än människa, så givetvis började jag fundera över det folk sa till mig. Vid det laget hade jag ganska exakt ett år kvar att tävla ponny och dumt nog lät jag mig påverkas så pass mycket av vad folk tyckte och tänkte att jag började skynda uppåt i klasserna. Hindren blev högre och bredare och lilla Castle Bar kämpade på, tills det en dag slog tvärstopp…

På kliniken var minerna allvarliga. Castle Bar hade kotledsinflammationer och var jättehalt. Jag var förstås fullständigt förstörd, jag hade alltid varit så noggrann med att rida varierat och allsidigt för att undvika skador och visst hade vi hoppat högre ett tag, men jag hade aldrig hoppat honom ”högt” oftare än en gång i veckan. Turerna till kliniken blev fler och fler. Castle Bar blev inte bättre. Till slut gav veterinärerna oss ”möjligheten” att få Castle Bar utdömd. Han skulle tydligen aldrig mer gå att rida. Jag blev så ledsen att det inte var klokt. Min fina, älskade vän, tänk att jag aldrig mer skulle kunna sitta på hans runda rygg och se hans pigga öron spetsade framåt. Vi ville ge honom mer tid, han var fortfarande pigg och levnadsglad trots hältan.


Det var sommar och gräset var grönt och frodigt. Vi rev ned alla minimala sjukhagar som Castle Bar hade gått i och släppte ut honom på betet till hans enorma lycka. Efter nästan 12 månaders total vila och behandlingar fick han frihet. Veterinärerna hade gett upp, nu gick vi på vår egen magkänsla. Castle Bar såg lycklig ut, men han tittade trånande efter oss varje gång vi red ut på de andra hästarna. Det skar som knivar i hjärtat på mig. Efter ytterligare några månader tog vi hem vår distriktsveterinär då vi hade hört att han fått en bärbar röntgen som han kunde ta med sig ut till stallen. Vi orkade inte åka in till kliniken igen där de hade gett upp hoppet om Castle Bar. Distriktsveterinären böjde Castle Bar. Sprang. Böjde. Röntgade. Han kunde inte se någon kotledsinflammation! Det han trodde orsakade den hältan som var kvar, var att Castle Bar hade ett något uttöjt ligament som inte hölls upp av några starka muskler nu när han hade vilat så länge. Gissa om jag blev förvånad när han sa att Castle Bar borde börja ridas i skritt!


Ett halvår senare travade jag försiktigt, försiktigt fram bland sommarens första grässtrån med min älskade vän. Castle Bar ruskade på huvudet och frustade nöjt, ungefär som att han undrade varför jag hade väntat så länge. Det fanns inte en endaste liten tendens till hälta kvar. Hela livet vände igen, kändes det som. Han var bra igen. Han skulle kunna gå med på uteritterna, vi skulle kunna börja träna dressyr igen, han skulle vara kvar hos mig, precis som jag en gång hade planerat, i flera, flera år till!


Idag är Castle Bar helt återställd. Vi hoppar till och med igen, det hade jag aldrig vågat drömma om! Han har aldrig blivit halt igen efter igångsättningen och nu är det fem år sedan jag fick sluta tävla ponny. En unghäst har fått åka med mig ut på tävlingsbanorna istället och Castle Bar rids regelbundet på hemmaplan. Vi rider ut, vi tränar dressyr, vi tränar hoppning och vi har till och med åkt och tävlat startfälttävlan tillsammans! Det jag inser nu är att Castle Bar är mer tillfreds med livet än någonsin tidigare. Jag trodde att han var en riktig hopponny som älskade att tävla, bara för att han hoppade högt och var snabb mellan hindren. Men när jag tittar tillbaka på gamla filmer ser jag att han inte alls hade samma härliga glädje i blicken då. Han hoppade högt och snabbt för att han var tillsagt att göra så, inte för att han ville. Det blev stressigt och pressat när jag började hetsa uppåt i klasserna för att jag tog åt mig av vad folk sa till mig. Tyvärr tror jag att det är väldigt vanligt att ponnyer ses som ”duktiga tävlingsponnyer som kan nå toppen” bara för att de ställer upp på att hoppa skyhögt och är snabba. Jag har sett vissa ponnyer som har haft över 10 olika ryttare under sitt liv och de ser bara mer och mer stressade ut för varje år som går. Att de tävlar ses som viktigare än att de är trygga, lugna och glada individer. Till slut blir spänningarna i kroppen så stora att det resulterar i skador, som Castle Bar fick. Nu finns det ingen press alls i Castle Bars liv, och om någon försöker övertyga mig om att det är synd om en ponny som inte får tävla på elitnivå, ja då kan vi ju bara ta ett snack med Castle Bar så ska ni få höra annat!


Tack för utrymmet här på Isabella och Saras blogg, ni läsare är varmt välkomna att fortsätta att följa mig på min blogg http://www.jessikaung.blogspot.com

Kram, Jessika.

 

Josefin gästbloggar

2012-10-09 | 10:00:00
Hallå där! Jag heter Josefin Boman och bloggar HÄR.
Vad ska jag bjuda er på tänker ni nu, jo ni ska få början på min och en av mina ponnysars story..

Historien om Blondie – Del 1
Jag fick min första ponny Arhamiz i december 2008, då var jag jätterädd och tordes inte galoppera efter en allvarlig ridolycka. Vi kämpade ihop och våren 2010 red jag min allra första tävling, Arhamiz och jag hoppade 40 cm. Vi insåg ganska snart att jag skulle behöva en ny ponny om jag ville tävla, även om Arhamiz älskar att hoppa – men han gör det bara på sin nivå, max 70 cm.

Hösten 2010 började vi titta lite smått på en ny ponny, någon brådska var det inte för vi skulle till Thailand i januari och ville inte ha någon ny ponny innan dess. Någon gång under hösten hittade jag ett skäcksto i en annons – det var Blondie, mamma tyckte hon var ful och kantig och för ung. Annonsen låg kvar månad efter månad utan att det hände något mer. Mamma blev än mer stärkt i att det inte var en ponny för oss då hon inte blev såld men jag kunde inte släppa henne.

Under julhelgen lades det ut en film där hon löshoppades och oj vad hon hoppade, det tyckte till och med mamma som faktiskt ringde på annonsen och det var hon inte ensam om för fler hade uppmärksammat hur hon hoppade. Det var egentligen inga större problem att rida henne men de som provridit hade varit för oerfarna och ridit mycket med handen och det trivdes hon inte med utan talade tydligt om att det är inte ok. Mamma sa att jag nog inte heller var särskilt erfaren utan red min gamla läromästare som var en ren arab. Säljaren svarade med att då kan det nog gå, om hon är mjuk och känslig och van att rida araber. I vilket fall sa mamma att vi får se när vi kommer hem från Thailand – då är hon nog inte kvar sa säljaren (självklart).

Mamma kunde där inte släppa henne riktig utan ringde upp igen, vi beslutade oss för att åka ner och provrida alla fall trots det var 30 mil. Nyårsdagen åket vi och jag glömmer aldrig det ögonblick vi kom ut i hagen för att hämta henne och hon vände på huvudet och tittade på mig. I det ögonblicket kände jag att det var något väldigt speciellt med henne och det sa mamma också.

Hon var snäll i stallet med ivrig, när det var min tur att sitta upp var jag väldigt nervös men det var som om vi satt ihop. Hon var väldigt pigg och jag hade lite problem med att få stopp på henne, mest för att jag inte riktig viste hur mycket jag tordes ta i henne. Men jag satt med ett konstant leende, vi travade, galopperade och hoppade och det gick väldigt bra. Säljaren skakade på huvudet och sa att nu har nog Blondie hittat sin ryttare. Mamma frågade vad hon tyckte och hon svarade bara att det är bara att titta på dem – de ser väldigt nöjda ut båda två.

Blondie var bara 5 år då och inriden när hon kom till Sverige under hösten, en väldigt oerfaren häst och inte något vi skulle ha alls – men hon kunde hoppa och hon gillade att ha mig på ryggen.
Och vi var sålda – vi kunde bara inte släppa henne nu.
Problemet var att vi skulle åka till Thailand bara någon vecka senare, hur skulle vi få ihop allt, hinna ta hem henne och hitta någon som kunde ta hand om henne under tiden. På väg hem ringde mamma till en av hennes vänner som hon känt jättelänge och som har eget stall. Jo, hon kunde ta hand om Blondie under tiden vi var borta. Så sagt och gjort några dagar innan vår resa åkte vi de 30 milen igen, i ishalka för att hämta hem henne. Mammas kompis sa att den där ponnyn som vi målat upp på vägen stämde ganska lite överens med den ganska magra kantiga ponny vi hämtade och så var det nog, såg det inte riktigt för det hade sagt klick direkt.

Och någon skönhet var hon inte, liten och tanig, och full med skav efter täcken. Och nervös, jösses vad nervös hon var, ville inte lyfta hovarna och kunde inte koppla av alls. Men nu skulle hon få gå några veckor med bara mat och vila när vi var på semester. Vill ni läsa dom andra två delarna av historian OCH kolla hur det går nu?

Jamen kika in HÄR.
- Jag hoppas vi ses, Josefin

Johanna gästbloggar

2012-09-06 | 13:27:00
Hej jag heter Johanna och jag går i samma klass som Bella. Jag bor på skolan och har min egna häst uppstallad här. Han heter Centavo och är en 4-årig valack som jag köpte för 1 år sedan från Lettland. Jag har ridit in honom själv och igår debuterade vi lokalt med bara ett litet nedslag!
 
Mitt mål med honom är att i vinter är att få stadiga rundor i 1 m sedan till våren debutera 1,10 m. Vårat långsiktiga mål är att kunna tävla 1.30 - 1.40 m. Han har kapaciteten och viljan så om inget kommer ivägen så är jag säker på att vi kommer komma dit!
 
Sveriges Ridgymnasium var mitt förstahandsval och jag ångrar inte en sekund att jag började här. Mina planer efter gymnasiet är att flytta utomlands och jobba som hästskötare. Dock beror det på hur långt jag och Centavo har kommit, om jag ska fortsätta satsa på honom eller om han ska säljas. Därför är skolan bra för man får chansen att ta hästskötarexamen och man får mycket hjälp och lektionstid till att förbereda sig. En annan sak som jag tycker är bra här på SRG är kombinationen med stall och vanliga lektioner på schemat och lärarna är väldigt förstående. Man får väldigt lätt ledigt om man t.ex. ska tävla på en vardag, men såklart får man ta igen det man skulle gjort på lektionerna.
 
Bella är en väldigt härlig tjej som man kan prata om allt med. Jag tycker hon tar väldigt bra hand om sina hästar och hon vet vad hon sysslar med och vart hon vill komma med ridningen. Dock tror hon att hon bor på nordpolen och går redan runt i mössa och vinterjacka, för hemma i Landvetter är det mycket varmare enligt henne. Ska bara tillägga att Landvetter ligger en halvtimmes bilresa härifrån.... Skämt åsido, här på bloggen kan hon verka som en stenseriös person men har man träffat henne i verkligheten så vet man att även hon har lite humor och är alltid glad ;)
 
Det var allt för mig, ha det bra alla söta läsare!
// Johanna Nyberg, SRG11KBA


Hanna gästbloggar

2012-04-03 | 10:10:00
Hej!
Oj, att jag fick chansen att blogga på Isabellas och Saras blogg trodde jag inte va så stor! Men tydligen va det de!
Jag är jättetacksam, jag kan berätta att jag tycker er blogg är grym!

Jag har vart hemma hos Isabellas lillasyster och både hälsat på Kiara och Wilma, båda är sjukt fina! Tycker ni gör ett bra jobb med er blogg!
Jag hoppas att det kommer någon mer sån tävling!
Jag är sjukt spänd på att se vilken häst som kommer till Isabella!
Sara, brent är superfin och hoppas att det går bra för er! Synd det med chapella!

Lycka till!
//Hanna http://burberryy.blogg.se


Tack för ditt inlägg och dina fina ord till oss båda, Hanna! 

Sara gästbloggar

2012-03-28 | 17:00:00

Jag heter Sara och är 16 år och jag har en egen ponny som jag delar med en kompis. När jag inte är i stallet är jag med kompisar eller fotar.

Efter 15 provridningar hittade vi vår Mingus. I december 2011 fick vi honom och nu har vi hunnit med en tävling tillsammans. Han är en renrasig new forest från Åstratorps. Hans riktiga namn är Åstratorps Mingus. Han är tävlad upptill 130 i hoppningen men efter ett kolikanfall inne på banan tycker han inte det är lika kul på dom höga höjderna. I dressyren har han tävlat upptill LA. Mingus är inte den mysigaste ponnyn bara ibland, han är busig i hanteringen dag till dag. Han är en kopia av Mulle, helt tokig i mat. Vid uteritter kan han bli lite piggare då han tycker det är så himla kul.

Jag vill utvecklas med Mingus och lära känna han bättre. Målen är att starta lokalt på LD-LC. I dressyr vill jag först ut på lite klubbtävlingar. Ska börja på LC:1 och sen när det går bättre går vi vidare.

Tack för att jag fick möjligheten att gästblogga hos er på eran grymma blogg!

Kram Sara, http://tvaryttareenponny.blogg.se


Tack för visat intresse för att gästblogga hos oss, Sara!
Även tack till dina fina ord :)
RSS 2.0