I fredags dagen innan tävlingen skrev jag ju här på bloggen att "det borde ju inte kunna gå värre än sist". Men igår fick jag bevisat för mig att det faktiskt i princip gick. Hittade inget passande ord men det känns nästan skrattretande alltihop, när jag säger att de inte kan gå värre så gör det de..

 

För tre veckor sedan var det jag som skadade mig värst i min och Brents krasch och igår var det Brent som fick sig  smällar. Det känns hemskt att veta att ens häst inte är helt kry, men skönt att han lever i alla fall (igår rann de hemskaste tankarna genom huvudet på mig). 

 

Tänk vad mycket enklare det var när jag var skadad, det var bara att skicka iväg mig med en ambulans så var jag omringad utav kunniga människor. Jag kunde tala om hur jag mådde, var jag hade ont (kanske inte de första timmarna dock eftersom jag inte var klar i huvudet då hehe). Jag hade synliga sår så man kunde förstå var felet satt på ett ungefär, jag blev röntgad på några få minuter. Hästarna kan inte berätta var dem har ont, dem måste vi lasta och åka flera mil för att komma fram osv.. Hade varit så mycket enklare om de hade haft samma förutsättningar som oss, men så här är det ju tyvärr för alla djur. Men det är ändå otroligt hur mycket veterinärerna kan få fram med hjälp utav dagens utrustning.