Dagar som idag är inga bra dagar, dagar som idag bryter jag ihop totalt och vet knappt varför. För lite mindre än ett år sedan var det inte alls ovanligt att jag bröt ihop flera gånger i veckan, på varje träning och tävling osv. Men under det senaste månaderna har det varit bättre fram till någon vecka sedan. 

 

Jag förstår inte riktigt vad det är med mig jag bryter ihop om och om igen och var som helst. Det är som om att bägaren rinner över tillslut och då bryter jag inte ihop för en sak utan då flyger massa tankar omkring i huvudet. Jag är ingen sådan person som riktigt stannar upp och sörjer för dagen utan jag fortsätter som vanligt och håller masken uppe. Men tillslut är det som  att bägaren rinner över. 

 

Idag bröt jag ihop i skolan igen, vilket egentligen inte har hänt så många gånger just där. Så jag kunde bara tänka vad som väntade mig under dagens träning med Brent.. Jag är ingen person som gillar att prata om privata saker kring mitt liv med någon. Jag har väldigt svårt och öppna mig och vill inte visa mig sårbar inför andra, jag har aldrig varit en person som berättar allt om mig själv för någon. Även om jag har folk i min närhet som jag kan berätta allt för klarar jag inte riktigt av och släppa på den spärren alltid. Men jag måste jobba på det.

 

Detta är en utav anledningarna ibland till varför jag inte alltid bloggar. Då ligger jag möjligtvis på mitt rum och orkar inte röra mig eller sitter med rödgråtna ögon som jag gör just nu. Det med att jag inte orkar göra något är väll också en sak som hör till det hela. Så fort jag stannar upp tex lägger mig på soffan en stund efter skolan så ha jag ett helvete och ta mig därifrån sedan. Samma om jag är ledig kan jag bara ligga still hela dagen för jag orkar inget annat. Eller när jag är med min pojkvän som jag känner mig trygg med kan jag somna om flera gånger på dagen. När jag är med honom är jag alltid helt slut om vi inte hittar på något, jag somnar mitt på dagen bara sådär (vilket jag aldrig annars gör)

 

Allt ovan går dock i perioder men har funnits där mer eller mindre under de senaste åren. Jag vet inte om det har med stress och göra eller vad det är, men något är det. Sedan mår ju min kropp långt ifrån bra och de kan ju ha med stress att göra, så allt hänger verkligen ihop om man säger så.

 

Jag tror ärligt talat att när skolan är över kommer mina "problem" och minska för där trivs jag inte alls. Jag längtar så tills allt är över så jag "bara" kan koncentrera mig på jobbet, hästarna, nära och kära osv, med saker som jag trivs med helt enkelt!