Jag vet inte vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva. Det finns inte så mycket att skriva, mera än vad jag känner och känt under en längre period. Det här jag nu kommer att berätta för er kommer nog komma som en chock. Och eftersom jag lyckats hålla detta såpass hemligt genom bloggen så förstår ni nog hur lite ni egentligen vet bakom de få inläggen vi delar med er utav oss själva och våran vardag.

 

Ni som följt bloggen länge och under den tiden som jag hade Wilma vet hur mycket jag älskade den ponnyn. Mitt hjärta gick i tusen bitar när hon lämnade mig, och ingenting har blivit som det var förr, då när jag hade henne. Vi köpte Obelix helt oplanerat en månad senare efter att Wilma hade åkt, och han blev som ett litet plåster på mina sår. Men problemet är att jag alltid jämfört Obelix med Wilma, de är två helt olika ponnyer, och Wilma satte sådana djupa spår inom mig att ingen någonsin kommer kunna ersätta henne. Så det har varit svårt för mig att se allt positivt på mig och Obelix som ekipage. Jag har nästan under hela tiden tillsammans med honom känt mig otillräcklig och gråtit så många gånger att jag inte kan räkna alla gånger för att jag känt mig misslyckad och inte gett han den rätta ridning han behöver. Har varit livrädd för att förstöra honom.

 

Nu i år har det verkligen slagit slint i huvudet på mig, och jag har haft en spärr långt bak i huvudet som gjort att jag inte vågat tro på mig själv. Min osäkerhet har gjort att Obelix blivit osäker, och allting har gått runt som en ond cirkel.

Tog därför beslutet för två helger sedan att sälja honom. Det kändes som det ända rätta, för hans skull, så han hamnar hos någon som kan ge honom de förutsättningar han behöver. Han är ingen svår ponny, han är bara känslig och kräver rätt ridning. Jag känner att jag och han inte passar ihop längre som på samma sätt vi gjorde innan.

 

Idag åkte han till sin nya ägare Emma. Hon provred honom förra veckan, och det gick hur bra som helst. Önskar henne all lycka till nu, och jag kommer försöka vara lika stöttande mot henne som Ellinor varit med mig i dessa tio månder. Ellinor, du har varit helt underbar, förstår inte hur du orkat med mig och mina mind-fucks!

Så slutligen - Obelix är såld. Det känns konstigt. Det var inte förrens i hästbussen på vägen hem som jag faktiskt förstod att jag imorgon inte kommer kunna se min prins i hagen, ta in honom, spraya pälsglans i han svans och lacka hans hovar som jag annars alltid gör, för att sedan rida ett ridpass där han som vanligt alltid sköter sig. Jag kanske inte visat folk i min omgivning hur mycket jag egentligen tycker om honom, för jag har hela tiden vetat att vi inte skulle få flera år tillsammans eftersom detta är mitt sista ponnyår och har därför inte velat fästa mig allt för mycket i honom. Men han är verkligen en ponny som gör spår i ens hjärta. Även om det känns som jag rasar samman inom mig, ännu en gång under ett års tid, så känns det bra att han kommit till någon som kan glädjas med honom varje dag. Jag VET att han kommer få det så bra så, och jag vet att vi snart kommer få se ett farligt ekipage på tävlingsbanorna!

Min och Obelix tid är nu ett avslutat kapitel. Vi avslutade med en andra placering på tävlingsbanan, och det är ett avslut jag kan känna mig nöjd med. 

Ni kommer kunna följa mitt nya favorit ekipage här - nattstad.se/emmalejdström ♥